Australien

Man borde vara i Australien under det kommande halvåret. Dels är det väl sommar där då, men framförallt är kontinenten frälst av två stora musikevenemang.

I december i år genomför The Eagles en Australienturné med sex konserter under december månad.

Och i Mars 2011 ger Alan Jackson också sex konserter i Australien.

Man borde go down under...

Zac Brown Band & Alan Jackson "As she's walking away"

I våras skrev Zac Brown Band på sin hemsida att de skulle ha med en "god vän" på en av låtarna på nya skivan. Eftersom de är från Georgia spekulerades det om att det var Alan Jackson som avsågs, och när singeln släpptes nu i höstas så visade det sig stämma. En ganska otippad kombination kan man tycka, och meningarna går säkert isär om hur det funkar.
As she's walking away är en mycket stark komposition av Zac Brown och demonstrerar den musikaliska utvecklingen från senaste albumet Foundation. Stroferna är mycket enkla, nästan simpla, och sätter sig direkt. Den akustiska gitarren är typisk Zac Brown medan stämsången för tankarna till The Eagles.



Låten är tydligt skriven som en duett med Alan Jackson. I sticket mellan första refräng och andra vers sjunger Zac "Wise man next to me did say 'baut the one that got away..." varefter Alan tar över med "Son I missed my chance". I videon görs en visuell övergång på samma ställe när Alan introduceras då han tittar upp under hattbrättet. Det finns även en annan subtilare introduktionsmarkör - Precis innan versen börjar introduceras en Telecaster som spelar på det typiska sätt som Brent Mason gör på Alans skivor men som man sällan hör på Zac Browns skivor. Det låter mycket designat.

Det här är en av Zac Browns absolut bästa låtar, om inte den bästa hittills. Att Alan Jackson är med är snudd på magiskt. I love it.

Min trosbekännelse

Det känns ibland lite märkligt att vara svensk och gilla country. "Jaså, du lyssnar på häst-jazz?" kan man få höra. Det var inte förrän jag såg Alan Jackson i Eskilstuna förra sommaren som jag insåg att det fanns en del svenskar som var inne på samma spår.

Jag började med Montgomery Gentry, vilket väl är mer southern rock än country. Straxt därpå kom jag in på John Michael Montgomery, Gretchen Wilson, och Alabama. Jag passerade snabbt förbi Toby Keith och Kenny Chesney vilka lämnade mig kall. Däremot fastnade jag för Brad Paisley, kanske tack vare hans Telecasterspelande. En kollega som jobbar i USA några år tipsade mig om Zac Brown Band i vintras. Sen var jag fast. De kommer att bli stora.


Men Alan Jackson har betytt absolut mest för mig. Han kanske är lite mormorsdröm och mainstream och han har haft samma hatt sedan han började och han är megakommersiel, men hans musicerande har vissa attribut som jag verkligen tycker om. För det första är han en enastående låtskrivare. För det andra arrangerar han (tillsammans med sin producent förmodligen) många av sina låtar på ett sätt som känns nästan traditionsbärande. Han låter elgitarren, lap steel gitarren, och fiolen fylla ut stroferna runt hans sång på ett sätt som nästan verkar vara hans märke idag. Det ger en stabil och traditionell känsla. För det tredje så använder han konsekvent Brent Mason till att skriva och spela in elgitarrfills och solon med sin 1968 Telecaster (jag skall skriva ett separat inlägg om Brent senare). Detta är i och för sig inget unikt - Brent Masom spelar gitarr på det mesta som kommer från Nashville idag, men hans gitarrspel är numera en integrerad del av Alan Jacksons sound. För det fjärde så blir karln bara bättre och bättre med åren. Musiken gör inte många djärva språng men kvaliteten ökar ständigt. Tycker jag. Och för det femte så verkar han, trots sin oerhörda framgång och gigantiska villa med bilar och båtar vara en rätt ödmjuk prick, vilket märktes när han spelade i Eskilstuna förra sommaren. Han föreföll nästan generad över att folk i Skandinavien visste vem han var och uppskattade honom, trots att han aldrig varit där tidigare. En trevlig prick tror jag.

Alan har även fått in mig på en massa sidospår. Dels finns det många artister som spelar samma stil av country, till exempel Chris Gray och Clay Walker, men även nykomlingen Easton Corbin (gissa vem som spelar Telecaster på hans skiva?) som har stora framgångar just nu. Dessutom har han visat mig vägen till sina egna förebilder George Jones och Merle Haggard och fått in mig på bluegrass och folk. Några sent upptäckta favoriter är Dan Tyminski (som sjöng Man of constant sorrow i Oh Brother, where art thau) och Alisson Krauss & Union Station.

Där står jag idag och jag har bara börjat. Jag ser fram emot att fortsätta.

Min Telecaster

När jag började förstå vad "twang" var så stod det klart för mig att jag måste ha en Fender Telecaster. Jag började undersöka vad det var för en sak och upptäckte detta fantastiska instruments historia. Jag provspelade och läste och lyssnade och kom fram till att jag ville ha en Tele som så mycket som möjligt liknade de tidiga versionerna från femtiotalet. Med en sådan spec är det självklara valet en nutida reissue (eftersom det troligen är omöjligt att få tag på ett original) men de kostar runt tjugo tusen kronor vilket jag kände var lite väl saftigt för någon som inte spelar väldigt bra och väldigt mycket. Med hjälp av säljare på DLX Music i Stockholm fick jag upp ögonen för en Fender Classic Player Baja Telecaster®. 

Så den fick det bli. Den är tillverkad i Mexico, vilket inte är riktigt lika fint som om den vore tillverkad några mil längre norrut i Fenders amerikanska fabrik. Kroppen är av ask (viktigt och vintage), den har det klassiska stallet och halsen är tjock som de gamla modellerna vilket ger en särskild känsla. Det enda moderna på den är en särskild elektronik som gör att det går att använda de två mickarna på ett lite mer avancerat sätt än på vanligt dragna Teles. Men det kvittar nästan eftersom jag/man kör rent på den bakre stallmicken om det skall vara country.

Hon är en riktig skönhet och jag älskar henne.

Start

Jahapp.

För några år sedan kom jag i kontakt med country musik. Jag var i Kosovo av alla ställen och en av killarna i min enhet spelade Mongomery Gentry i förarhytten när vi körde omkring i bergsområden som vi inbillade oss såg ut som Kentucky. Efter att ha provköpt några samlings-CD på en amerikansk bas föreslog han att jag skulle prova Alan Jackson. Det gjorde jag men det var inte förrän han släppte plattan Good Time 2008 som det blev riktigt illa. Och i augusti 2009 kom han till Sverige…

Men jag har kommit att förknippa countryn med så många andra saker också. Med Jacksons skivor kom jag i kontakt med en typ av gitarrspel som jag aldrig hört förr vilket gjorde att jag tog upp gitarrspelandet igen. Jag köpte en Fender Stratocaster men när jag lärde mig mer och mer om country lead guitar, och i synnerhet i Brent Masons tappning, ville jag komma åt det där speciella soundet och fick lov att köpa en Fender Telecaster.

Dessutom har min gamla dröm om att flytta längre ut på landet återuppväckts. Och i februari skall jag göra det. Goin’ country på riktigt…

På den här bloggen tänkte jag skriva om countrymusik så som det faller mig in. Det kommer att bli Jackson, filmer, gitarrer och annan countrykultur.